Höstvindar

På något sätt känns det som att allt går ner i tempo på hösten.
Jag gillar luften, färgerna och den tiden då solen fortfarande värmer. Hösten är inte någon favoritårstid, jag har allt för mycket tråkigheter som hänt på hösten och därför får jag en ganska tung känsla när höstluften drar in.

När jag var 18 dog en av mina äldsta vänner just på höstkanten (läs min fösta kärlek från 6 års ålder). Jag kan idag fortfarande bli väldigt ledsen och bara känslan av höstluften får tankarna att vandra till den perioden, för nästan exakt 17 år sedan.

Samtidigt känns det som man får lite mer tid. Inte lika mycket att pyssla med ute (som att vi gör det annars…not) utan man kryper in i stugan och tar mer hand om varandra.

Jag har massor inbokat den här hösten. Ibland känns det som en belastning men allra oftast känns det kul. Det är roliga grejer liksom, valfria inget tvång.

Jag har dessutom valt att börja från insidan den här hösten. Bort med (ännu mer) mat som få magen i obalans och i med bra grejer. Släppa tänket på att jag måste äta på ett visst sätt. Jag behöver näring och energi, och det behöver inte alltid omsättas i antal gram protein och kolhydrater. Faktiskt inte!
Jag behöver hitta mitt förhållningssätt till mat, inte kopiera någon annans.

Så bort med all mjölk, gluten och snabba kolhydrater. I med frukt, bär, grönsaker och lite tillskott av mjölksyrabakterier för att se om magen blir lite gladare.

Just magen ligger i fokus, både på insidan och utsidan. Därför ligger även fokus på mindre stress och fler må bra-aktiviteter.
Stress sätter sig som ett band runt magen på mig, Kortisol (hormon som utsöndras under stress) ger ofta en ansamling av fett på magen och det märks tydligt på mig när jag varit i en stressad period även om jag ätit och tränat bra. Kroppen är inte korkad!

Jag är ju väldigt bra på att sätta igång en inre stress hos mig själv. Jag tänker mycket elaka tankar och ska jag vara ärlig har jag aldrig tyckt om mig själv.
Men! Nu har jag tänkt att ta tag i även det. I morgon har jag mitt första samtal med en KBT-terapeut. Så frekkin’ scary men välbehövligt. Man kan inte gå runt och hata sig själv (japp jag skrev hata) Jag vill älska mig själv, jag vill inte hindras av att jag inte tycker att jag räcker till eller att jag inte duger.
Jag vill kunna göra precis vad jag vill när jag vill. Det kan låta fånigt, men jag har många gånger valt bort saker i livet på grund av mina tankar om mig själv. Valt att inte gå på roliga saker, att inte anmäla mig till utbildning eller bara en enkel sak som att köpa längdskidor.

Man ska inte ändra allt på en gång men mycket av det ovanstående är sådant jag jobbat med länge. Det blir bara mer fokuserat nu.

Sen ska jag gå instruktörsutbildning i kettlebells hos Spartan i helgen också, bar det liksom, utmanar mig mer än i bara styrka kan jag lova.

Vad fokuserar du på i höst? Vila, periodisering, löpning? Tell me!

 

 

Om att välja att må bra, och annat sånt typ

Oj vad fort tiden går!
Jag kan väl inte säga att det är för att vi har roligt, tiden går väldigt fort ändå.

Senaste halvåret (läs året) har varit omtumlande. Tungt, jobbigt och ledsamt. Under våren hade jag verkligen känslan av att inte vilja vara med på resan längre. Inga självmordstankar eller så utan mer känslan av att vilja pausa rejält. Stanna tiden och bara vara i en bubbla utan känslor, tidspress eller ledsamheter.
Well, well, det vet vi ju att det inte går. Jag var sjukskriven längre än vad jag hade förväntat mig och har fortfarande inte återhämtat mig till 100%

MEN! Nu har jag ändå kommit till en plats där jag inte orkar må dåligt heller. Jag vill må bra, jag vill leva mitt liv på mina villkor! Jag menar att jag inte vill bli styrd av omvärlden i precis allt jag gör. Självklart kan man inte undgå att påverkas av yttre faktorer, men det ska inte vara den största faktorn längre. Jag vill inte att en dålig dag på jobbet ska få mig att må dåligt den hel helg. Jag vill att mitt jobb ska vara något jag vill göra, för att jag vill, inte för att få pengar.
Jag hade samma tankar i våras, men då blev det till en stress. Jag kände att jag förlorade tid så fort jag gjorde något som inte mådde bra av. Vi kan inte bara sluta våra jobb och göra det vi vill, jo om man har en kappsäck full med pengar, men det har inte jag.
Jag har tagit mina känslor och tankar på allvar, och omsatt de till handling. I små små steg. Man kan inte förändra allt över en natt, men tar man en sak i taget så kan man åstadkomma ganska mycket inom en rimlig tidsram.

Ett steg rent fysiskt har varit att minska träningen. Och hur ska man nu må bättre av det då? Jo, under september valde jag att tänka back to basic, kärnan, att ha en bra grund att stå på. För mig har det inneburit att minska den intensiva träningen och öka den lågintensiva. Jag satte upp ett mål att promenera fyra timmar i veckan under en månad. För att få till vardagsmotion, och suget för rörelse. Några träningspass blev också, men mer som en bonus.
Som tillägg har jag även använt appen MammaMage, det går trögt men jag känner att den är oerhört viktigt.

Oktober har startat lite sisådär, mentalt trött när jag kommer hem så det blir inte mycket mer än middag och familjen. Men i perioder får det helt enkelt vara så. Utmaningen då är att inte lyssna på de inre elaka rösterna. De som säger att jag gör fel, att jag borde träna, att jag rört mig för lite.

Vad är er största utmaning? Har ni koll på stressnivåerna, lyssnar ni på kroppen? Eller fixar ni liksom allt lätt som en plätt? (Svara inte ja på den, då är ni helt övernaturliga…)

Det är inte så svårt att hitta inspiration. Hos den här lilla finns inget av "jag kan nog inte" eller "jag vågar inte". Dessutom ser hon sig i spegeln och säger "vad fin jag är"  Watch and learn!
Det är inte så svårt att hitta inspiration. Hos den här lilla finns inget av ”jag kan nog inte” eller ”jag vågar inte”. Dessutom ser hon sig i spegeln och säger ”vad fin jag är”
Watch and learn!

 

 

Bitch slapped by life

Lite så känns det nu. Och det är väl så det är i livet i perioder.

Jag har nog haft lite för höga förväntningar på semestern. Efter en lång och jobbig vår så såg jag fram emot långledigt. Hänga med barnen, sola, bada, träna och återhämta mina krafter.
Istället är jag tröttare än någonsin. Vi har en hel del ”måsten” under semestern och tyvärr är det inte ”bara” att hänga med en tvååring om dagarna. Att vara uppe flera gånger på nätterna för att korrigeran storans blodsocker är ju inget som gör oss på jättebra humör heller.

Semestern inleddes dessutom med sorg då min farfar somnade in 1:a juli. I morgon är det begravning.
Det känns lite som det räcker nu faktiskt, det får gärna vända.

Ser ändå fram emot att styra mot västkusten på söndag, längtar efter att få andas havsluft.

image

Inget ont som inte har något gott med sig

Ja det brukar väl heta så.
Och jag måste nog instämma,  i alla fall just nu.
Med storans sjukdom och en sjukskrivning på grund av arbetsrelaterad stress (för min del då) så har vi saktat ner i ett lugnare tempo.  Eller så lugnt det går med en tvååring som kör på som en jordfräs 😉

Idag har det varit en sån dag som man sparar ner och plockar fram i minnet en mörk trist vinterdag.
Varmt och skönt,  barfota i gräset,  glada barn som lekt oavbrutet från morgon till kväll. Besök av en gammal kompis som tog kontakt då hon fick reda på att storan blivit sjuk. Hennes son har haft diabetes i tre år och hon kom hit och gav oss sitt stöd.

Bäst av allt är se att vårt sprudlande energiknippe till 8åring är tillbaka.  Hon som skrattar högt åt sin lillasyster så mjölken sprutar ur näsan. Hon som efter en timmes fotboll på gräsmattan ber att få sparkcykla runt kvarteret i full fart. Och att se henne göra allt med ett leende.  Det om något ger mig ny energi.

image
These are the days of our lives

Det blir aldrig som man tänkt sig #ptsjuttioelva

Förra fredagen tog jag ett tufft beslut ihop med min chef. Jag skulle sjukskriva mig (minst) en vecka och ta hjälp av en prat-tant.
Det kändes skönt när beslutet var taget och jag såg fram emot ett par dagar i Göteborg för att fira makens 40års dag.

På söndag kväll kom en otrevlig känsla krypande. Största dottern har varit lite hängig ett tag och jag nämnde för min mamma som skulle vara barnvakt att hon börjat dricka mycket vatten.
Efter ett samtal med mamma där hon uppmärksammat samma sak så började tankarna mala.
Sent på kvällen ringde jag och bad mamma ringa vårdcentralen för att kolla dotterns blodsocker.  Och tyvärr var känslan helt korrekt.
Min fina tjej fick diagnosen diabetes på samma dag hennes pappa fyllde 40.
Det var smärtsamt att det var någon anna som var med till sjukhuset men jag är glad att vi inte väntade till nästa dag.
Nu är vi inskrivna på sjukhuset och båda är där dagtid för utbildning i sjukdom och behandling.
Kvällar och nätter delar vi på eftersom lillasyster behöver få sina rutiner.

Övrigt är nog överflödigt att beskriva. Ledsen, arg, förvirrad och otillräcklig.  Men jag fokuserar på vår fina tjej som i allra högsta grad är full av liv och energi.

Today’s the day

Jag vaknade kl 4 i natt och kunde inte somna om. 5.15 drog jag igång jobbdatorn och skrev ett långt brev till min chef.
Som jag borde skrivit för längesedan.
Lättad men samtidigt känner jag mig som en skit. Men mitt liv är mer värt än någon vinst på ett utvecklingsprojekt för ett stort It-företag.
Så det så.

Förkyld är jag också. Men jag kommer må bättre på söndag, för då är det minisemester.